Tiny Hand eemiliajakobsson -

dag 06 ett ögonblick

Ett speciellt ögonblick har jag, två stycken faktiskt som på något sätt hör ihop med varandra.
Därför tänker jag dela med mig av båda två.

Under halloweenhelgen detta år umgicks jag med Ebba, Lovisa och Lina. Med alkohol i kroppen frågade Lovisa mig på lördag natt "Emilia, visst är du kär?". Mitt svar var nej. "Men du pratar ju om* hela jävla tiden någonting måste det ju vara?". Jag satt och funderade och av någon anledning så tog jag åt mig mycket av just dom orden. Som i en film ni vet när en person får "flashback" och ser allt som hänt under en tid? Så fick jag. Det blev som att alla de gånger jag träffat * for omkring i mitt huvud, jag insåg hur jag hade reagerat och vilka känslor som jag hade känt då. Jag sa sedan till Lovisa och Lina "äh, jag är inte kär". Jag hade ju druckit alkohol och var påverkad så jag trodde bara att det var pga det som jag kände sådär, men när jag vaknade nästa morgon kunde jag inte sluta tänka på det. Jag kunde inte göra mig av det, jag insåg själv hur mycket jag pratar om honom och allt blev så uppenbart. Vi träffades förra vintern under en tid, när han sa till mig "jag tycker om dig" så blev jag livrädd. Jag har inte vågat bli kär i någon, har inte vågat fått upp ögonen för en kille så jag sa till han att vi skulle vara vänner.

Jag visste hur kär han var i mig, men jag trodde inte att jag kände något för honom. Ögonblicket under lördag natt, halloween detta år visade motsatsen, under just det ögonblicket insåg jag att jag faktiskt är kär, att jag varit det hela tiden men varit "blind". Jag har inte insett det själv.

Ett annat ögonblick var då jag träffade * första gången efter jag berättat hur jag känner. Det var inte heller längesen, någongång förra månaden. Jag och Lina var på väg hem från skolan och såg han gå framör mig. Jag fick panik och sprang in på någon parkering och satte mig ner (fråga mig inte varför). Lina kom fram och frågade "Emilia hur är det, har du ont i magen?". Jag ställde mig fort upp och vi slog ihop med skallarna. Efter att vi skrattat ett tag åt det sa jag "* är där, ser du inte?" "Sluta tönta dig Emilia, nu går vi". Vi började gå för han gick ju ändå med ryggen mot och såg ju inte mig. Det kom några andra som gick mot *, det visade sig att det var dom han skulle möta. De gick nu mot oss och jag började svettas, skaka och tittade ner i backen. Lina gick bredvid mig och små skrattade "Emilia, skärp dig du måste hälsa. Han tittar på dig". Jag tittade upp och han log och hälsade och jag sa tyst "hej". När vi hade passerat varandra så tappade jag allvarligt luften. Jag kunde inte andas alls. Lina sa "Emilia vafan, sträck upp armarna", jag lyssnade på henne och luften kom tillbaka. Jag har alltid trott att det bara varit ett talesätt "han fick mig att tappa andan", men just vid det ögonblicket förstod jag att det kunde hända på riktigt.

Det där är två ögonblick som kommer följa med mig resten av mitt liv, två ögonblick jag aldrig kommer att glömma.



Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback