Det räckte visst inte med själva operationen och allt efter den, smärtan, rastlösheten, att kriga sig upp o ner ur sängen.. nej nej, blodproppar skulle jag också få.

Det började för 2-3 dagar sen, fick mer och mer ont i smalbenet och blodådrorna blev 2cm tjocka som blåmärken. Spände i hela underbenet så fort jag ställde mig upp och promenerade. Jag tänkte att det bara var smärta från operationen. Det blev dock bara värre och värre hela tiden, och benet började vara mer svart än blått. Tillslut kunde jag inte ens belasta benet alls..

Imorse när jag vaknade upp så var även foten blå/grön och hade fruktansvärt ont i underbenet. Jag och mamma åkte in till akuten vid 1. 

Igår pratade jag med jouren och sa att jag hade en blodpropp, men hon va tveksam hon också.
Min magkänsla sa att det var en propp och den har aldrig haft fel förut. Vi kom till akuten och jag fick träffa flera olika sköterskor sen kom ortopedläkaren, han kände efter och sa att det mest troligt inte var en propp men jag fortsatte att säga att jag var säker på att det var det, även fast jag aldrig haft en tidigare. 
Han skickade upp mig på ett ultraljud av benet, och precis som jag trott, det var en blodpropp. Inte bara en utan flera. Sen fick jag träffa medicinläkaren, hon berättade hur jag ska behandla detta. Först och främst ska jag ta extra stora doser med blodförtunnande, sen ska jag även äta till att börja med 2 tabletter som även dom är blodförtunnande. Jag ska ta blodprover 1-2 gånger i veckan för att utreda hur stor dos jag ska ha, kan vara allt från en halv tablett till 12 stycken. Jag kommer ha telefonkontakt med sjukhuset 1 gång i veckan och så måste jag ha en STÖDSTRUMPA i 1 års tid från det att jag vaknar tills jag går och lägger mig. Fick även en metallbricka jag ska ha runt halsen under hela behandligen som tar mellan 3-6 månader där det står att jag äter blodförtunnande medicin utifall att jag är med om någon olycka eller liknande. 

Det har varit en jobbig dag, mycket att ta in. Fick även veta att om jag hade väntat ännu längre än vad jag gjorde så hade det kunnat sluta riktigt illa. Blodpropparna hade kunnat sätta sig i hjärnan eller lungorna och då är det fara för livet. Men som jag sagt till mina nära och kära, jag är en överlevare och jag ska ingenstans ännu!