De flesta som läser min blogg vet redan vem min första kärlek är.
Eric "Ekan" Åström. Jag var iallafall fjorton år och gick i 7an och han gick i 9an.
Vi hade börjat prata via msn, och sen blev det även att vi skrev sms med varandra.
Kommer ihåg första gången vi skulle träffas ensama och umgås, innan hade vi bara flinat lite åt varandra när vi setts och han körde ibland hem mig på sin moppe. Haha minns hur häftigt det kändes. Nå iallafall. Vi satt och flummade oss på msn och jag skrev att jag hade tråkigt och så skrev han jag med, sen sa jag "men kom hit då" typ. Var inte helt seriös. Sen sa han "men jag gör det;)" jag gick in i duschen sen när jag kommer ut ur duschen ringer han "jag mötte Reed i lekparken men är snart hos dig". HAHA jag minns paniken jag fick när jag stod där utan kläder och han var 5 minuter bort. Har nog aldrig fixat mig så där fort. Han kom iallafall och vi tittade på en film "Hide and seek", sen umgicks vi i smyg i ca 2 veckor.

När vi hade träffats i ungefär 3 veckor skulle jag resa iväg till Stockholm och Spanien i 21 dagar, det var jobbigt men det var ändå så kul när jag kom tillbaka hem. Haha minns allt som igår, var så jävla kär i den där killen alltså, hade ju spanat på han sen jag gick i 6an alltså!

Vi var med varandra varje dag, helt seriöst gick inte en dag utan att vi sågs. Gjorde allt tillsammans.
Kanske inte var det smartaste eftersom att man inte ska vara kring varandra hela tiden och stänga ute sina kompisar.
Det var vad som hände iallafall. Vi var tillsammans i drygt 2,5 år, gick igenom det mesta man kan gå igenom under ett förhållande.

Svartsjuk är det ingen tvekan om att vi är båda två. Blev överdrivet, hojja vi hade såna "koppel" på varandra och fick inte umgås med vem som helst, titta på ett visst sätt, prata med vem man ville osvosv.. Helt sjukt!!
Så klart funkade inte det hela vägen så vi började dölja saker för varandra, vilka vi skrev med åså. I början var inte hela grejen om att vi ville vara med någon annan eller så, men att kommunicera med motsatt kön är ju något man ändå gör.

Vi var så jäkla kära i varandra, så rädda att förlora det vi hade. Men det blev för mycket.
Eric var verkligen min bästa vän, jag pratade med honom om allt och oftast så lyssnade han på mig.
Vi hade riktigt roligt tillsammans då vi inte bråkade eller likanande. Vilket vi gjorde det mesta under det sista året.
Men han kommer alltid ha en plats hos mig.

Orkar inte sitta här och skriva om hela vårat förhållande, men det slutade iallafall så extremt dåligt. Otrohet, svek och en massa lögner.. Hemligheter. Inte alls roligt, mådde så sjukt jävla dåligt efter allt, även under en tid med honom. Dåligt mådde vi båda två vissa perioder, pga varandra.

Nåja, idag är vi då iallafall vänner och kan prata och umgås som vanligt. Är skönt, för både jag och Eric sa att det är "allt eller inget", med det menade vi antingen är tillsammans eller ingenting alls. Så var det till en början men nu är vi kompisar och det är inga sura miner. Han vet att jag alltid kommer finnas för honom och precis var han har mig och jag detsamma.
Folk får säga vad dom vill, tycka det är hur sjukt som helst hur jag kan stötta honom efter allt, hur han kan orka lyssna på mig. Det bryr jag mig inte i. Jag kommer aldrig förlåta honom för det han gjorde, aldrig. Men man kan alltid ge en människa en till chans, och det gör både han och jag.

Har fått jävla upplevelse och erfarenhet under de år jag delade med honom.
Nu orkar jag inte skriva mer, haha. Han var iallafall min första kärlek, haha!